Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig

Jag har nu landat efter några turbulenta dagar. Det började med mitt nya jobb som jag är otroligt glad för, känns som jag kommit en rejäl bit på vägen mot vad jag vill när jag blir stor.
Glad i hågen vaknade jag på fredagen och begav mig med kidsen till Allum för att där få ett samtal som direkt slog av en vid forknölarna;
Farfar hade fallit ihop och låg på sjukhuset och hade inte vaknat upp sedan dess, koma typ.
Allt rasade en sekund och jag gick en sväng till för att samla mig lite och fokusera. Sedan tog jag bilen till mamma och var där några timmar innan vi åkte till sjukhuset för att hälsa på. I sängen ligger farfar och ser ut som ett litet barn och sover, högljutt visserligen.
Allt var som i ett vakuum ingen visste vad det var eller vad som skulle ske härnäst.
Under tiden vi var där så började han ge lite tecken på att vilja vakna och det var hoppfulla steg jag tog därifrån på eftermiddagen.

Nu är vaken och uppe på fötterna men ingen vet ännu riktigt vad det var som skett men det får vi väl svar på så småningom antar jag.

Man upphör aldrig att bli varse det faktum att livet kan ta sekundsnabba vändningar, så inlägget får avslutas med;

Carpe diem

Det är viktigt!