Den lilla loppan

Idag skulle jag sjunga med kören i Ljungs kyrka (Ljungkile). Innan dess serverades det lunch på ett ställe i närheten. Efter moget övervägande (eller det faktum att det skulle bara vara vårt sällskap på lunchen) så valde jag att ta med resten av familjen. Vi hade jättetrevligt och flickorna höll låda som vanligt (läs Emilia). Efter mat och promenad i omgivningarna var det dags för oss skönsjungare att dra oss mot uppsjungning och repetition. Bob o barnen åkte till Ljungkiles enda fik för att fördriva tiden tillsammans med en annan familjefar.
Jag var lite osäker på huruvida Bob skulle stanna kvar för att lyssna pga att Emilia har lite svårt med koncentrationen i kyrkan pluss att hon inte är så diskret....men de hade ett jättefint lekrum längst ner i kyrkorummet så det skulle nog gå bra.....trodde jag. När de anlände en 10 min innan start så klargjorde hon att hon absolut inte ville sitta ner och titta på, hon skulle sjunga med mig där framme, därmed jämt!! När det började dra ihop sig så bölade hon och ville va med mig. Det slutade med att de stängde in sig i lekrummet. En bit in i konserten hörde jag att de kommit ut (jag satt då med ryggen emot) och när vi återigen ställde upp oss för att sjunga ställde hon sig upp i bankarna och skrek
- Heja mamma! Heja mamma!
Bob försökte dämpa med det slutade i gråt och tandagnisslan så de fick helt sonika lyssna innifrån lekrummet igen. När allt var slut och vi tog emot applåder kom hon springande fram till mig, hoppade upp i famnen och sa högt

-"Mamma, sjöng ni bra eller?

Jag kan säga att alla i hela kyrkan drog på munnen, den lilla söta loppan, hon är bara för underbar!