Dags för ett nytt inlägg

Ja, jag kanske inte är den medst dedikerade bloggmamman i blogglandia men jag måste komma ihåg, detta är min blogg, min för mej själv (sedan den som vill läsa den)

Iaf så har en bit av resten av sommaren passerat sedan jag sist uppdaterade och en massa har hänt. Familjen har semestrat en underbar vecka på Öland och det är väl där det hände......

Jag lånade en bok av min pappa(som jag själv köpt till honom i julklapp) som jag började läsa lagom till avfärden mot Öland. Det var Peter Englunds senaste "Stridens skönhet och sorg"
Jag har ju hört om första världskriget men att det var så jävligt, det hade inte slagit mej. Insikten slog ned som en bomb och jag hade stundtals mycket svårt att fortsätta läsa boken utan fick ta pauser i läsandet för att bara smälta och reflektera. Dessa unga pojkar som helt besinningslöst fick sätta livet till för....ja kanske 100 meter markyta(!) och prestige från högre uppsatta och beslutsfattare.

Kanske var denna bok ett abslout felval från min sida gällande semesterlektyr, men jag kunde inte sluta läsa och jag kan nu inte sluta att fortsätta söka information om livet i skyttegravarna. Jag tror på fullaste allvar att jag gråtit en skvätt varje dag för dessa pojkar som fick sätta livet till. Jag har stundtals känt mig ordenligt deprimerad och funderat på en hel del av livets egentliga väsentligheter.

Josefine rådde mej att ta en paus i förrgår när jag pratade i mobilen med henne och grät över det som hänt och jag lydde hennes råd och det är nog det som får mej att orka göra ett inlägg om just detta.

Det värsta är att när man tänker på det så är ju inte just Första världskriget unikt utan bara ett i raden av krig med meningslöst våld, både före och efter i tiden. Egentligen är det nu vår generation och den före oss som har levt i fred.

Jag har besökt en hel del krigsskådeplatser under min livstid med pappa som guide eftersom han själv är intresserad av detta, men det är först nu vid 32 års ålder(på söndag nästa vecka) jag faktiskt fått upp ögonen på riktigt.
När jag var 16 var jag på platsen där en av 1:a världskrigets blodigaste slag ägde rum, Verdun, och jag faschinerades av de många vita korsen, och den platsen där man enbart ser bajonetterna(som idag fö är stulna) ovan mark(som idag fö är stulna) , där soldater blivit levande begravda av en granat. Men jag förstod inte egentligen.......jag bestämde med pappa att vi måste åka tillbaka, jag vill se det med nya ögon.

Nåval, jag avslutar med ett klipp från youtube som måste ses. Här!